Gästbloggare: Ryck upp dig!

Ryck upp dig!

Försök tänka positivt! Du kan välja att vara glad. Du behöver inte piller, ta en promenad istället. Skaffa dig en normal dygnsrytm så kommer allt bli bra. Jag har hört allt flera gånger om, av flera olika människor, i flera olika situationer, av en och samma anledning; jag lever med psykisk ohälsa. Jag har flera diagnoser. När jag var 30 år fick jag ADHD diagnos. I samma veva fick jag även depression och kronisk ångest som diagnoser i min journal.

Ångest

Första gången jag kände något som jag idag skulle kalla för ångest, var när jag var 6 år gammal. Som vuxen har jag många gånger fått höra att döden är för abstrakt för ett barn att förstå. Men ångesten jag kände, när jag var 6 år gammal, berodde på att min farfar dog. Han var en människa som jag älskade något otroligt mycket, och som älskade mig minst lika mycket tillbaka. Jag förstod att han inte fanns mer, att jag aldrig skulle få prata med honom igen, sova bredvid honom eller påminna honom om snus prillan han lagt på bordet när han tittade på TV. För mig var det en otroligt jobbig känsla men det var inte sorg, det var inte saknad. För mig var det ångest. Jag har känt, mer eller mindre, ångest dagligen sedan jag var 6 år. Det är främst irrationell ångest, meningslös ångest. För mig är det inte en oro inför händelser eller en dålig känsla efter något jobbigt. Det är en jobbig känsla som ständigt finns där, som jag inte riktigt kan förklara eller sätta fingret på. Jag vet bara att det känns jobbigt, hela tiden.

Depression

En vårdag när jag var 9 år genade jag över en gräsmatta, på väg hem från skolan, dan innan skolavslutningen inför sommarlovet. Mitt på gräsmattan, i skuggan av en björk, stannade jag och fick insikten om att jag inte mådde så bra. Jag var inte fysiskt sjuk och jag var inte ledsen. Jag var ingenting, jag kände mig tom. Allting tycktes meningslöst. Då hade jag inget ord för det, men idag skulle jag kalla det depression. Jag har haft flera depressioner, sedan den där vårdagen, och de ger mig alltid en känsla av tomhet, avsaknaden av känslor och vilja. Jag får svårt att motivera mig till att gå upp ur sängen, äta, göra något över huvud taget. Samtidigt som jag inte riktigt upplever varken glädje eller sorg. För mig finns det dock en känsla som aldrig riktigt släpper taget, det är känslan av hur värdelös jag är.

ADHD

När jag fick min ADHD diagnos var det ingen överraskning. Jag har så länge jag kan minnas haft svårt med koncentrationen, att skapa ordning och struktur. Som barn var jag väldigt arg och kunde även bli våldsam mot andra i familjen. Sedan tonåren har jag haft sömnproblem, något som förvisso är vanligt för tonåringar. Mina sömnproblem försvann dock inte med tiden utan fanns kvar. De har varit lindriga, men de har ändå funnits där. Diagnosen blev ett sätt att förstå mig själv och mitt stundvis ”onormala” beteende. Att jag har ADHD är aldrig en ursäkt för något, men det är en förklaring till en hel del.

Välmenande ord

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag skall rycka upp mig, skärpa mig, tänka positivt. Som om det skulle vara en enkel sak, som om jag har valt att leva med ångest, depression och ADHD. Jag vet att det sägs med välvilja, men det stjälper mer än vad det hjälper. Det startar tankar kring varför jag drabbades. Varför måste jag leva med det här? Är jag svagare än andra? Är jag sämre än andra? Att peppa och uppmuntra en person med ångest och/eller depressioner är inte alltid rätt väg, för det kan väldigt lätt bli väldigt fel. För mig känns det bättre att få höra att en finns där för mig, att jag kan be om hjälp om det behövs, att sitta bredvid utan att säga ett ord.

/Annica
Här hittar du Annicas blogg

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se