Vardag

Att avsluta med psykiatrin (igen) efter 15 år…

Det går sakta men säkert framåt men det viktigast är fixat- JAG HAR INTERNET!
Hur överlevde jag ens början av 2000-talet med modem? Viss ja jag använde ju modemet i smyg under natten så vi fick en telefonräkning på 10 000:D BUP försökte få mig att sitta mindre vid datorn så jag fick bara sitta 30 min om dagen och det ställdes en äggklocka som skulle säga när tiden var slut, kan säga att de var de längsta trettio minuterna någonsin. Jag var smartare än BUP så jag vred fram klockan, haha de funka till telefonräkningen kom…

Men jag börjar se ljuset i tunneln för nu kan man till och med gå på golvet, iallafall på vissa ställen av lägenheten:D
Mamma och Barbro har precis åkt hem till Hagfors och jag är lämnad ensam kvar i lägenheten, ser fram emot att få sova i min säng igen efter två nätter på soffan.
I morgon kommer mamma tillbaka och har med sig pappa och sen kommer Henrik med så förhoppningsvis blir vi någorlunda klara under helgen.

Jag var även till psykologen i morse och vi fortsatte trauma-terapin och det går framåt där med. Det går så mycket framåt så han börjar förvarna mig på att vi ska avsluta till sommaren. Och jag förvarnar honom på att jag kommer limma fast mig på en stol och tänker vägra gå därifrån. Jag klarar mig tydligen själv nu… Jo de sa de 2012 med… Sen när jag behövde komma tillbaka så skulle jag få vänta i tre månader så tog en nionde överdos och fick för tur. Helt jävla sjukt! Men nej, nej nu ska jag få komma tillbaka direkt det behöv, för nu har jag ju mediciner så de avslutar ju inte helt… Nej för de hade jag ju förra gången med och träffade en läkare en gång per år men fick ändå vänta 3 månader på att få vård när det väl behövdes. Men, men de får väl skriva ut mig när de tycker det är dags för den här gång kommer jag åka dit och vägra gå därifrån tills jag får vården jag behöver. Kan ju sända live när jag ändå håller på så får alla se hur det går till på psykiatrin. Tydligen är man inte nog “sjuk” fast man har en psykisk sjukdom.

Jag fattar att jag inte kan vara kvar där för alltid och att jag troligen kommer klara mig ganska bra själv. Men sanningen är att jag spenderat mer än mitt halva liv på psykiatrin och risken att jag kommer tillbaka är ganska stor. Och jag förstår inte hur det kan vara så jävla svårt att få hjälp när man behöver, när man funnits i systemet över 15 år. Men, men det återstår väll att se vad som händer, får väl köpa extra mycket superlim så de får svårt att få bort mig;)

1 Comment

Leave a Reply

%d bloggare gillar detta: