Ibland behöver jag någon som pushar mig
Alltså jag blir tokig på telefonsamtal snart. När jag trodde att jag äntligen skulle få ta det lite lugnt så kom jag på att jag måste betala räkningar först. Så logga in på internetbanken och valde privatkonto som hon jag prata med i går, sa att jag skulle göra. Men där står det att jag inte har några konton, heja! Så nu hade jag helt plötsligt ett företagskontot men inte kvar mina privatkonton, haha orkar inte! Så bara att ringa och ställa sig i telefonkö och fick tillslut prata med en trevlig kille som hjälpte mig att guida mig rätt så några klick senare på datorn var det fixat. Men orka att allt ska krångla hela tiden. Kommer nog behöva tre månader semester efter de här dagarna;) Nu kan det ju inte gå annat än bra för mig så jag hoppas att de ringer snart och säger att jag fått den där lägenheten jag sökt. Åkte förbi och kolla på den i dag igen (på utsidan) och visa min kontaktperson, vart den låg. Och på tal om min kontaktperson, när jag ändå höll på att krångla med F-kassan förut så passa jag på att skicka in en ansökan om särskild ersättning vid aktivitetsersättning. Vilket betyder att de kan stå för kostnaden för en aktivitet som kan hjälpa mig i min rehabilitering. Jag sökte om ett gymkort för att jag och min kontaktperson hade tänkt att gå och träna en dag i veckan, vilket är bra för att jag både blir mer social och kommer ut bland folk men även bygger upp och stärker min stackars reumatismkropp. Vi har suttit på massa mötet under flera år nu och pratat om att målet är att jag ska börja komma i gång och röra på mig. De funkar när jag får gå hos sjukgymnasterna på sjukhuset, för då har jag en tid och plats att gå till och kommer dit. Men efter ett tag tycker de att jag är så självständig så jag kan gå på ett gym själv och skriver ut mig. Men då funkar de ju inte eftersom det är det som är min svårighet, att få saker gjorda om jag ska göra dem själv. Så det där med träning har jag skjutit framför mig i fler år nu. Så därför är det bra att jag kan göra det med min kontaktperson så jag har en tid och plats och någon som pushar mig framåt, så jag kommer i väg;) Vissa kallar det lathet men det är inte det som de handlar om, och jag tror att många av er som själva har en diagnos/ är anhörig känner igen just det här? Man vill göra massa saker men ändå blir de inte gjorda utan struktur, tydlighet och någon som pushar.
