Okategoriserade

Att vara barn och vuxen med psykisk ohälsa

Jag har under min resa fått testa på att både vara barn och vuxen med psykisk ohälsa och få hjälp av psykiatrin. Under mina sex år på BUP fick jag testa två olika antidepressiva i väldigt låg dos, och lugnande i jättelåga doser vid behov. I stället försökte man jobba mer med terapi och att ändra mitt och mina föräldrars sätt att agera i olika situationer. Jag hade aldrig någon kontakt med Barnhabiliteringen, antagligen för att jag var för sjuk och för man höll på med ”livräddande insatser” och då fick BUP hela ansvaret. Jag var aldrig inlagd under med tid på BUP, av anledningen att man iallafall för 15 år sedan inte la in barn i Värmland, extrema fall skickades till andra län. I dag när jag läser min journal så inser jag att det är ett under att jag inte lades in, min läkare ville ”skicka i väg” mig medan min psykolog inte tyckte att det var en bra idé. Hon insåg att skulle man göra det och flytta mig x antal mil från min familj så skulle jag än en gång känna mig misslyckad och annorlunda. I stället gjorde hon allt hon kunde för att få situationen att hålla och stötta mina föräldrar. Under två års tid hade hon telefonkontakt dagligen med mina föräldrar och i bland mig, men jag hade svårt att uttrycka mig i prat. I perioder kom det hem sköterskor från BUP som skulle hjälpa oss i hemmet och framförallt stötta mina föräldrar. Men under de perioder som situationen blev ohållbar så fick hela min familj spendera en vecka på Dagenheten, där man försökte göra vardagen så vanligt som möjligt fast inom BUPS väggar. Vi fick baka, gå på museum och andra aktiviteter för att de skulle vara med och se vad som hände i olika situationer och ger råd om hur man skulle göra i de situationer där jag kollapsade. Under de här perioder gick jag även i skolan på BUP, bästa skolstunderna någon, så jävla bra att få sitta helt själv med pedagog och få hjälp och stöd. Även om jag bara hade skoltid en timma per dag så han jag göra mer än vad jag gjorde på en vecka i min vanliga klass. På kvällarna fick vi bo på Patienthotellet på sjukhuset och göra vad vi ville, men en knapptryckning bort fanns personal som kunde rycka in. Redan som 15 åring berättade jag första gången för personalen på BUP att jag hörde röster men det var inget de ville fokusera på, det var mina egna tankar och de skulle försvinna om jag slutade tänka på dem, sa dem. Någon psykosmedicin var det inte tal om. Under min tid på BUP hade jag en psykolog och tre olika läkare+ några läkare jag träffade på jouren. Sen helt plötsligt blev jag 18 år, och jag fick dispans att vara kvar på BUP tre månader extra eftersom jag fyllde 18 år mitt i rättegången och dom tyckte inte  att det var så smart att skicka mig vidare när jag behövde som mest med stöd. Men när de tyckte att jag kändes tillräckligt stabil och person var dömd så skickades remiss till både vuxenpsyk och vuxenhabliteringen. På mitt första möte med vuxenpsyk berättar jag om mina röster, och från det samtalet går med ett recept på tre nya mediciner och man väljer att börja medicinera mig mot psykoser, och det är här kaoset börjar. Man höjer, man sänker och man byter mediciner. Under 2007 testade jag 17 OLIKA!!!! antipsykotiska mediciner, och alla de här medicinerna måste man äta runt en månad för att se rätt effekt, och 17 stycken på ett år går inte riktigt ihop. Samtidigt som medicinera sattes in börja jag må sämre. Bland annat var en biverkning att jag gick upp 30 kg på 1,5 månader. Jag mådde psykisk dåligt och fick mediciner så jag mådde fysiskt dåligt och då mådde jag ännu mer psykisk dåligt.  Situationen blev ohållbar och jag blev inlagd. Under två års tid blir jag inlagd ett antal gånger på både öppen och låst avdelning och under den tiden så testar vi så många olika mediciner så jag har tappat räkningen, det var allt från tabletter, droppar till sprutor. Ingen tog ansvar över min medicinering och det byttes läkare hela tiden. Och jag har i dag haft minst 9 olika samtalskontakter på vuxenpsyk/hab. Under min tid på BUP så tyckte jag att alla där var dumma i huvudet och inte förstod någonting men efter ett år på vuxenpsyk ringde jag till BUP och grät och bad om att få komma tillbaka och kontaktade min psykolog privat (hon hade nu bytt arbetsplats) för hon var den enda som förstod och försökte göra det bästa för mig, än i dag har vi kontakt fast inte som behandlare och patient. Efter fyra år på vuxenpsyk flyttade jag till Karlstad och bytte komun och fick en ny läkare. En läkare som såg mig som människa och lyssnade på mig, visst han är läkare men jag är expert på MIN kropp. Han började sätta ut mediciner och hjälpte mig så jag fick KBT-terapi som jag själv bett om, och fick mig att hitta tillbaka till livet. Det jag tycker är mest underligt under min tid på vuxenpsyk är att psykiatrin och vuxenhab inte kan samarbeta, dom ska det men de kan inte det. Vuxenhab sa att jag var för psykisk sjuk för att kunna jobba med min Asperger diagnos så jag skulle till psykiatrin. Och psykiatrin sa att jag hade för stora Asperger svårigheter för att kunna bli psykiskt frisk så jag skulle till vuxenhab. Ingen tog ansvar och jag bollades runt. Min räddning blev att jag träffade den här nya läkare som hjälpte mig att göra en individuellplan, där alla myndigheter samlades och allt de sa dokumenterades och följdes upp, ingen kunde längre smita undan. Och sen var den största räddningen att jag förra året fick min Bipolär diagnos, 12 år för sent. Barnpsyk hade många brister men i jämförelse med vuxenpsyk gav de mig världens bästa vård, det säger väl en del om hur psykiatrin fungerar i Sverige.   12803_95042481997_1501407_n 2803_94966056997_3203507_n1450888_10152028269261998_1869457715_nFoto_Jag_Smink_Zandra_Gunnarsson

Fotograf Evelina Eklund Hassel - Eve Fotografi ( @evefotografi ) www.EveFotografi.se

Fotograf Evelina Eklund Hassel – Eve Fotografi ( @evefotografi ) www.EveFotografi.se

Relaterade poster: Att medicinera psykisk ohälsa En gång var jag schizofren Jag är inte Bipolär
]]>

You Might Also Like

No Comments

    Kommentera