Tillbaka till brottsplatsen…
Eftersom jag har fått den stora äran att frilansa lite för tidningen Svensk skyttesport, så har jag i dag spenderat förmiddagen i skyttehallen och gjort ett reportage. Ni som är nya här kan inte vet om det men från att jag var 11- ca 18 år tränade jag och tävlade i skytte. På min paro i 8:an fick jag dispans så i stället för att vara på en arbetsplats så fick jag åkta upp och vara prao som elev på Skyttegymnasiet i Strömsund, där jag ville gå. Dock tyckte inte mina föräldrar att de kunde skicka en självmordsbenägen 15 åring själv till Jämtland, så det blev inget skyttegymnasium. Och i dag är jag ganska glad för det, för jag hade ju kommit hem ganska snabbt igen. Jag vet inte riktigt hur många timmar jag och pappa har spenderat i skyttehallen och hur många skott jag har skjutit men det är många. När jag mådde som sämst och hade som mest koncentrationssvårigheter i skolan, så sköt jag som bäst och vann bland annat ett SM-guld i lag. Det var väl mitt sätt att skärma av på och skytten har haft en stor betydelse i mitt liv men tillslut så mådde jag så dåligt så jag inte klarade av att skjuta längre. Jag hade då kontakt med psykiatrin dagligen och var inlagd ett flertal gånger och gevären lades på hyllan. I dag har jag alla saker kvar och nån gång per år har skjutit lite men i dag blir det krångligare praktiskt eftersom jag bor i Karlstad och gevären finns i Hagfors, men jag har sagt att jag ska göra comeback och skjuta någon tävling i sommar, vi får se hur det blir:)
2003, En stolt skytteledare efter att Hagfors-tjejerna tagit hem ett guld och ett silver i grundfinalen i Arvika.
2003, så här glad är man när Ludvig vunnit mot en i särskjutning om guldet i Arvika och pappa gav mej en hundra lapp att snyta mej i när ja bad om papper mitt under skjutningen:D
