NÄR ALLT KRASCHAR SAMMAN

Tillsammans med mitt boendestöd planerar vi vad jag ska göra i mitt hem varje vecka. Min uppgift förra veckan var att rensa garderoben och få bort allt  från sovrumsgolvet. Jag la ner två dagar på att fixa det och var stolt över min insats och att man för första gången på väldigt länge kunde se golvet och att jag plötsligt började  se ljuset i tunneln på kaos lägenheten. Så åkte jag till Kumla och visste att det enda jag skulle göra innan mitt boendestöd kommer på onsdag var att lägga in kläderna som hänger på tork i vardagsrummet efter att jag tvättade i onsdags + lägga in kläderna som låg på stolen i sovrummet. Men när jag kommer hem och kliver in i sovrummet så möts jag av det här: Mamma och pappa har vart här i helgen och hon hade bara vart snäll och tagit med tvätten som hon tvättat, för att hon inte visste om att garderoben var överfull och att de här kläderna ska in i garderoben i Hagfors. Min plan är kraschad och allt är på ruta et igen. Nu kan jag inte stolt visa upp för mitt boendestöd på onsdag att jag faktisk löst uppgiften för nu ser det värre ut än vad det gjorde sist hon var här. Allt faller samman. Jag får panikångest och ramlar ihop i en pöl på golvet. Ringer till mamma och säger att hon förstört allt och hon säger att jag ska skärpa mig för det låter som hela världen rasar samman, men för mig har den det. Min värld rasar samman, mina ramar jag följer kraschades. Min Asperger hjärna får kortslutning och jag vet inte vart jag ska börja det är bara en stor jävla hög med kläder som inte får plats och det finns inte längre någon struktur att följa. Om två timmar ska jag sitta på ett styrelsemöte men vet inte ens hur jag ska ta mig dit då jag nu fått ta lugnande och inte längre kan köra bil. Det här är ett typiskt exempel hur fel det kan bli när någon bara menar väl.