Okategoriserade

Jag vill inte vara jobbig!

En del av min Asperger diagnos är att jag har en förmåga att bli för intensiv, något som tyvärr resulterat i att jag förlorat många vänner under årens lopp. Jag tycker det är svårt med den gränsen och att avgöra när jag klivit över den för alla människor har ju den där osynliga linjen för vad som är okej på olika avstånd. Tex hur många sms får man skicka på en dag? För en del är det bara okej att jag skickar fem men för andra är det okej att jag skickar 225 sms/per dag, och hur vet jag vem som tycker vad? I dag är jag öppen med mina svårigheter, när jag träffar nya människor som jag vet att jag ska ha kontakt med så säger jag åt dem att säga stopp när jag blir för på. För det är inte frågan om jag blir det utan när jag blir det. För jag kan stoppa, jag vill ju inte vara jobbig, vem vill det? Men jag vet inte NÄR jag ska stoppa. Jag har liksom inget automatiskt stopp. Ni som följt min blogg ett tag vet att min största förebild i livet är Dregen och att vi har haft lite mailkontakt. Jag har sagt även till honom att säga till mig om han tycker att jag skickar för många mail eller blir för på. Jag har själv satt upp en regel att jag bara får skicka fem mail per år till honom, om han inte svarar och undrar något så jag måste svara så det blir fler av den anledningen. Men i sommars så hände nått jag inte riktigt räknat med. Efter mitt Semesterprat i P4 Värmland blev jag kontaktad av hans mamma. Redan där ringde varningsklockorna hos mig och jag tänkte för mig själv: ”Kommer han tycka att jag går över gränsen nu?” Men eftersom det var hon som kontakta mig och jag svarar alla som kontaktar mig så svarade jag även henne.  Och skickade över en skiva om mitt semesterprat som hon så gärna ville ha (eftersom jag berättar om hur mycket Dregen betytt för mig under min uppväxt och rehabilitering). Men efter att jag pratat med hans mamma så har han inte svarat på mina mail längre och jag har en förmåga att börja älta sådana saker. ”Har jag gått över gränsen? Vad gjorde jag för fel, hatar han mig nu”…. osv.. Min vän Carolina försökte få mig att tänka annorlunda och undrade : ”Hur länge har han turnerat nu?” Ja de blir väl nästan ett år svarade jag… ”Ja och antagligen är det så att han sett dina mail och tänker att han ska svara på dem sen men att han har så himla mycket att göra nu så att han glömt dem, och inte alls hatar dig. För varför skulle han ens göra det?” Jag försökte banka in Carolinas tankar i mitt huvud men efter x antal år med utanförskap och mobbning och en  självkänsla som sviker så är det ibland svårt att tro på sig själv. Det sista jag sa till Henrik i fredagskväll var ”Jag vill inte gå på Packmopedsturnén i sommar för jag tror att Dregen hatar mig” När jag vaknade på Lördag morgon så plockade jag fram mobilen och det här var det första jag såg. IMG_5217.JPG Det är så sjukt! Att han gillar min bild precis när jag är så där osäker. Jag tror verkligen inte på högre makter men i bland hände magiska saker. Det var precis det här lilla tecknet som jag behövde för att sluta älta. Så Dregen om du mot förmodan läser det här inlägg och hatar mig så kan du ju skicka ett mail och säga det, för from nu så slutar jag gå runt och är orolig för att du gör det;) Känner ni igen er i det här? Brukar du också älta saker? Och hur gör du för att förstå alla konstiga oskrivna regler?

]]>

No Comments

    Leave a Reply