Den där känslan med att bo på intenat
Ja då vet ni den speciella känslan.
Den går inte att beskrivas i ord.
Den måste upplevas. För mig var ett år på internat en bra första hållplats innan eget boende.
Jag fick möjligheten att testa att bo själv men ändå alltid ha folk i närheten om det skulle vara något.
Min närmaste granne hette Linn.Hon tyckte att jag var världens bästa granne;)
 |
|
Hon höll min hand när livet kändes svårt |
Hon lärde mig hur man diskade
Hon matade mig med russin när jag hade vart duktig.
Hon älskade när jag gjorde inbrott i hennes rum och la mig på golvet och vägrade gå därifrån.
Men i bland gick jag henne på nerverna.
Det var inte så ofta, bara varannan timma ungefär.
Då låste hon in sig i sitt rum och vägrade släppa in mig vad jag än hittade på.
Det var inte så ofta, bara varannan timma ungefär.
Då låste hon in sig i sitt rum och vägrade släppa in mig vad jag än hittade på.
En gång kom jag på den briljanta idén att jag skulle städa medan jag väntade
på att hon skulle sakna mig igen.
Det gick så där, istället blev det skumparty i köket.
Jag knackar på Linns dörr och skriker.
”Du måste komma ut”
Hon svarar inte.
”Om du inte kommer ut så måste jag nog ringa brandkåren snart….” skriker jag.
”Va fan har du nu hittat på” Hörs inifrån rummet innan dörren smälls upp.
Linn räddade Situationen denna gång men nu vet jag att jag kan ringa
Jag knackar på Linns dörr och skriker.
”Du måste komma ut”
Hon svarar inte.
”Om du inte kommer ut så måste jag nog ringa brandkåren snart….” skriker jag.
”Va fan har du nu hittat på” Hörs inifrån rummet innan dörren smälls upp.
Linn räddade Situationen denna gång men nu vet jag att jag kan ringa
Rörassistansen nästa gång jag fixar stopp i avloppen.För idag har jag ju inte Linn som granne längre.
Jag saknar henne.
Och jag saknar den där känslan att bo på internat.
Och jag saknar den där känslan att bo på internat.