Finbesök
Plötsligt händer det!
Efter att inte ha umgåtts på ett 8 år dök han helt plötsligt upp här i går, N.
Jag kramade om honom hårt i två minuter och ville inte släppa taget. För 11 år sedan kom han in i mitt liv. Eller egentligen var det hans bror som kom in i mitt liv och jag blev förälskad, N kom med på köpet liksom;) Men pågrund av olika saker som hände i deras privata liv stötte R bort mig, medan N gjorde tvärtom.
Han sa då ”Joanna du är en liten fågelunge med skadad vinge som jag håller mina vingar över”. Under de där tre åren har vi gått igenom mycket och till viss del är det tack vare N att jag sitter här i dag och kan skriva det här inlägget.
Han trösta mig när jag ringde och grät mitt i nätterna och ingen förstod. Han fångade upp mig och ringde och skvallrade när jag rymde från möten på BUP. Han skvallrade för pappa när hade tankar på att skada mig själ. Han var till polisen och vittnade för min skull. Men vi kom till en punkt där det inte funkade mer. För att hålla mig över vattenytan höll han på att drunkna själv. Vi stod och stampade på samma ställe. Han var min trygghet. Jag behöver inte må bra, för jag visste att han alltid skulle rädda mig. Han knuffade mig ur boet och och tvingade mig att lära mig flyga själv, för att hitta tillbaka till honom.
I åtta år var han borta. De första sex åren hade vi ingen kontakt alls. Eftersom vi har gemensamma vänner möttes vi ibland på stan men han låtsades att jag inte fanns.
Jag var fruktansvärt besviken, han lovade ju att aldrig lämna mig.
Men samtidigt tänkte jag ”Jag ska fan visa honom att jag kan må bra”. För sex år sedan träffade jag Ns bror då hade jag bara en sak att säga:
”Kan du hälsa till N att han alltid kommer vara min storebror även om jag aldrig kommer bli hans lillasyster igen” Hälsningen kom fram. Jag letade reda på N på facebook och skrev ett långt mail om hur mitt liv ser ut i dag. Berättade om alla mediciner som trappas ur och att jag inte skadat mig själv på flera år.
Jag skrev även att jag insett att jag ibland betett mig som en jävla idiot och att jag är glad för att han lämnade mig för då fick jag något att kämpa för. Jag hade inte väntat mig ett svar, N är lite långsynt;) Men det kom ett svar. Vi började skriva på internet och har pratat i två år på att ses. Och fast vi bor i samma stad så har inte våra scheman passat förrän i går. Jag vill bara säga två saker.
Tack N för att du såg mig när jag behövde bli sedd.
Och tack för att du för 11 år sedan berättade att du hade något som kallades Aspergers syndrom. Annars hade det antagligen dröjt X antal år till innan jag kommit på varför jag inte alltid fungerar som man begär av mig.
Efter att inte ha umgåtts på ett 8 år dök han helt plötsligt upp här i går, N.
Jag kramade om honom hårt i två minuter och ville inte släppa taget. För 11 år sedan kom han in i mitt liv. Eller egentligen var det hans bror som kom in i mitt liv och jag blev förälskad, N kom med på köpet liksom;) Men pågrund av olika saker som hände i deras privata liv stötte R bort mig, medan N gjorde tvärtom.
Han sa då ”Joanna du är en liten fågelunge med skadad vinge som jag håller mina vingar över”. Under de där tre åren har vi gått igenom mycket och till viss del är det tack vare N att jag sitter här i dag och kan skriva det här inlägget.
Han trösta mig när jag ringde och grät mitt i nätterna och ingen förstod. Han fångade upp mig och ringde och skvallrade när jag rymde från möten på BUP. Han skvallrade för pappa när hade tankar på att skada mig själ. Han var till polisen och vittnade för min skull. Men vi kom till en punkt där det inte funkade mer. För att hålla mig över vattenytan höll han på att drunkna själv. Vi stod och stampade på samma ställe. Han var min trygghet. Jag behöver inte må bra, för jag visste att han alltid skulle rädda mig. Han knuffade mig ur boet och och tvingade mig att lära mig flyga själv, för att hitta tillbaka till honom.
I åtta år var han borta. De första sex åren hade vi ingen kontakt alls. Eftersom vi har gemensamma vänner möttes vi ibland på stan men han låtsades att jag inte fanns.
Jag var fruktansvärt besviken, han lovade ju att aldrig lämna mig.
Men samtidigt tänkte jag ”Jag ska fan visa honom att jag kan må bra”. För sex år sedan träffade jag Ns bror då hade jag bara en sak att säga:
”Kan du hälsa till N att han alltid kommer vara min storebror även om jag aldrig kommer bli hans lillasyster igen” Hälsningen kom fram. Jag letade reda på N på facebook och skrev ett långt mail om hur mitt liv ser ut i dag. Berättade om alla mediciner som trappas ur och att jag inte skadat mig själv på flera år.
Jag skrev även att jag insett att jag ibland betett mig som en jävla idiot och att jag är glad för att han lämnade mig för då fick jag något att kämpa för. Jag hade inte väntat mig ett svar, N är lite långsynt;) Men det kom ett svar. Vi började skriva på internet och har pratat i två år på att ses. Och fast vi bor i samma stad så har inte våra scheman passat förrän i går. Jag vill bara säga två saker.
Tack N för att du såg mig när jag behövde bli sedd.
Och tack för att du för 11 år sedan berättade att du hade något som kallades Aspergers syndrom. Annars hade det antagligen dröjt X antal år till innan jag kommit på varför jag inte alltid fungerar som man begär av mig.