Vi måste våga prata om det svåra
I morse när jag satte på datorn möttes jag av rubrikerna om att Robin Williams tagit sitt liv.
Jag satte mig ner och tänkte ”Nej inte igen, ingen människa behöva må så dåligt och det finns hjälp att få” Just nu hyllas han för fullt över nätet, men för sent.
Det kanske var i går han hade behövt höra hur bra han var. I Sverige i dag har 3/4 egen erfarenhet eller erfarenhet som anhörig till en person med psykisk ohälsa och/eller Neuropsykiatiska funktionsnedsättningar. Ändå pratar vi inte om det.
Alla känner vi någon som är deprimerad men det är inte säkert att vi vet vem, för sådant här pratar vi inte om. Varje dag tar fem svenskar sitt liv och flera försöker men lyckas aldrig.
Jag är en av dem. Jag försökte ta mitt liv sju gånger men misslyckades, tack och lov säger jag i dag.
I dag brukar jag tänka att det kanske var meningen att jag skulle överleva för att jag skulle bryta trenden. I stället för att smyga med min diagnos och psykiska ohälsa har jag valt att prata om den, här, i tv, på radio, i tidningar.
Jag vill visa att det är okej att må dåligt, för det gör vi alla någon gång i livet på ett eller annat sätt. Alla är vi någon gång deprimerade, andra mer. Men ingen människa ska behöva må så dåligt så den ens tänker tanken på att ta sitt eget liv.
Det finns alltid att få även om den ibland kan vara svår att få och när man är som sjukast måste man vara som starkast. Vi måste våga bryta trenden. Dela med oss om våra egna erfarenheter och lära oss hur vi ska hantera det här hälsoproblemet – tillsammans.
Vi måste ändra attityden för psykisk ohälsa och våga fråga hur vår arbetskompis mår på samma sätt som vi hade gjort om vi hör att den hostar och har hög feber. Den enda lösningen på det här är att vi börjar våga prata om det svåra.
Alla tankar går till Robins familj.
Jag satte mig ner och tänkte ”Nej inte igen, ingen människa behöva må så dåligt och det finns hjälp att få” Just nu hyllas han för fullt över nätet, men för sent.
Det kanske var i går han hade behövt höra hur bra han var. I Sverige i dag har 3/4 egen erfarenhet eller erfarenhet som anhörig till en person med psykisk ohälsa och/eller Neuropsykiatiska funktionsnedsättningar. Ändå pratar vi inte om det.
Alla känner vi någon som är deprimerad men det är inte säkert att vi vet vem, för sådant här pratar vi inte om. Varje dag tar fem svenskar sitt liv och flera försöker men lyckas aldrig.
Jag är en av dem. Jag försökte ta mitt liv sju gånger men misslyckades, tack och lov säger jag i dag.
I dag brukar jag tänka att det kanske var meningen att jag skulle överleva för att jag skulle bryta trenden. I stället för att smyga med min diagnos och psykiska ohälsa har jag valt att prata om den, här, i tv, på radio, i tidningar.
Jag vill visa att det är okej att må dåligt, för det gör vi alla någon gång i livet på ett eller annat sätt. Alla är vi någon gång deprimerade, andra mer. Men ingen människa ska behöva må så dåligt så den ens tänker tanken på att ta sitt eget liv.
Det finns alltid att få även om den ibland kan vara svår att få och när man är som sjukast måste man vara som starkast. Vi måste våga bryta trenden. Dela med oss om våra egna erfarenheter och lära oss hur vi ska hantera det här hälsoproblemet – tillsammans.
Vi måste ändra attityden för psykisk ohälsa och våga fråga hur vår arbetskompis mår på samma sätt som vi hade gjort om vi hör att den hostar och har hög feber. Den enda lösningen på det här är att vi börjar våga prata om det svåra.
Alla tankar går till Robins familj.