Jag kan inte riktigt ta in de…
Nu har det gått ett dygn sedan de där mailet kom…
”Vill du va med och prata på Almedalsveckan?…”
Och jag har fortfarande inte riktigt kunna ta in det.
Vad hände? För sex år sedan försökte jag ta mitt liv för 7:e och sista gången.
Jag gillade inte stora folksamlingar och jag klara knapp att gå fram och hämta betygen i kyrkan när jag tog studenten.
Nu ska jag åka till Almedalen och prata inför massa människor. När den här karusellen med bloggen och och föreläsningar och allt börja för tre år sedan så sa min ledsagare Ulla:
”Joanna en dag kommer du bli något stort. Det handlar bara att rätt människor ska inse vilka kunskaper du bär på, är det någon som kan förändra den här frågan i samhället så är det du.” I morse skicka jag ett sms till henne ”Minns du va du sa för två år sedan? Almedalen Here I come!” De dröjer 5 min så ringde hon upp de enda sa var ”Va var det jag sa”. Jag har vart med om massa saker som ingen människa ska behöva vara med om. Jag kan inte göra något åt min egen historia, man kan inte spola tillbaka tiden.
Men genom att berätta min historia så kanske jag kan hjälpa till och förändra så andra slipper vara med om samma saker jag upplevt. När jag får frågan Varför gör du det här så svarar jag:
För jag hoppas att de sitter en fjorton åring kille/tjej där ute som läser/hör mig och lägger i från sig burken med tabletter han/hon har i handen och inser att livet faktisk kan bli bra igen.
Det blev det för mig, då kan de bli det för dig.
Men för att kunna förändra så måste vi våga berätta om det som är jobbigt.
”Vill du va med och prata på Almedalsveckan?…”
Och jag har fortfarande inte riktigt kunna ta in det.
Vad hände? För sex år sedan försökte jag ta mitt liv för 7:e och sista gången.
Jag gillade inte stora folksamlingar och jag klara knapp att gå fram och hämta betygen i kyrkan när jag tog studenten.
Nu ska jag åka till Almedalen och prata inför massa människor. När den här karusellen med bloggen och och föreläsningar och allt börja för tre år sedan så sa min ledsagare Ulla:
”Joanna en dag kommer du bli något stort. Det handlar bara att rätt människor ska inse vilka kunskaper du bär på, är det någon som kan förändra den här frågan i samhället så är det du.” I morse skicka jag ett sms till henne ”Minns du va du sa för två år sedan? Almedalen Here I come!” De dröjer 5 min så ringde hon upp de enda sa var ”Va var det jag sa”. Jag har vart med om massa saker som ingen människa ska behöva vara med om. Jag kan inte göra något åt min egen historia, man kan inte spola tillbaka tiden.
Men genom att berätta min historia så kanske jag kan hjälpa till och förändra så andra slipper vara med om samma saker jag upplevt. När jag får frågan Varför gör du det här så svarar jag:
För jag hoppas att de sitter en fjorton åring kille/tjej där ute som läser/hör mig och lägger i från sig burken med tabletter han/hon har i handen och inser att livet faktisk kan bli bra igen.
Det blev det för mig, då kan de bli det för dig.
Men för att kunna förändra så måste vi våga berätta om det som är jobbigt.