Okategoriserade

Det första hindret på vägen…


Nu kom det första hindret på vägen i utbildningen, ett uppgift som inte alls funkar för min Asperger hjärna. Direkt jag såg uppgiften tänkte jag ”de här kommer inte gå.” Hade det vart jag för 6 år sedan så hade jag suttit tyst kollat ner i golvet och inte gjort ett skit fören någon kommit fram och frågat vad som är fel. I dag ropa jag direkt på Elma och sa att de här blir väldigt jobbigt för mig och bad om hjälp. Samtidigt blev jag väldigt ledsen för att alla andra springer till sina datorer och säger ”åh vilken kul uppgift, det här är ju jätte enkelt” så sitter jag där och känner ”varför klarar inte jag detta när alla andra gör det?” Men min hjärna fungerar lite anolunda, jag klarar med en här uppgiften men jag behöver bara lite extra hjälp att komma i gång.
Och jag har ju styrkor som inte dem har, tex att jag gör klart vissa uppgifter på 30 minuter som dem håller på med i flera timmar. Just nu väntar vi på att läraren på skolans Aspergerlinje ska komma och hjälpa oss med att göra om uppgiften så den blir mer Asperger vänlig. Jag behöver andra och tydligare instruktioner. Uppgiften var att vi skulle läsa en notis och sen skriva om vad som egentligen hände, varför blev det som det blev och få ihop en ”god berättelse” men bara låta orden och fantasin flöda. Det här blir för luddigt för mig. Min första tanke var ”hur tusan ska jag kunna veta vad som hände? Jag var ju inte där.”
Jag har torkat tårarna och känner mig inte  längre besviken över att jag inte klara uppgiften. Utan jag är stolt för att jag kommit så långt, så jag vet vad som är mina svårigheter och kan be om hjälp när jag känner att det inte funkar för mig. Jag kommer att göra den här uppgiften och jag kommer klara den, jag behöver bara lite längre tid på mig och lite extra stöd.

Joanna för 6 år sedans skulle ha sprungit i väg och grinat.
Joanna i dag snörar på sig klätterskorna och letar efter smidigaste vägen att klättra över hindret…


]]>

No Comments

    Leave a Reply