Okategoriserade

Gästinlägg-Ska man se människan bakom som person eller efter en diagnos?

Jag kommer aldrig att glömma den dagen jag cyklade med min son till barnavårdscentralen, då som ung mamma och orolig för min son som vid två års ålder, knappt kunde prata. Sköterskan riktigt tittade på mig från topp till tå, jag med slitna jeans, pärla i näsan och med färgat hår, sa hon bara med uppgiven röst:
– Ja, du läser väl för ditt barn?
Vården har för mig sedan dess, bara varit en lång väntan. Väntan på Godot. Riksförbundet Attention ser en koppling mellan psykiskt ohälsa och de långa vårdköerna. Köerna för att få göra en neuropsykiatrisk utredning är långa i flera landsting. Och i några landsting får vissa inte ens stå i kö eftersom de inte uppfyller landstingens egna kriterier för utredning. Samtidigt blir många sjukskrivna p.g.a. depression, ångest eller utmattningsproblem. När min son var ca 4-5 år, fick han sin första diagnos, utvecklingsförsenad, mot gränsen till utvecklingsstörd. Sonen fick senare i tonåren diagnosen dyslexi, men under samtalet med logopeden, frågade hon oss, om det inte var något mera?  Jag kan se mig själv, stående framför diskmaskinen och ta foton på de olika moment man gör för att starta den. Vi kan inte ha en klocka på väggen för sonen är ljudkänslig och vi har flyttat flera gånger, bara för att han skulle få en bättre skola och bättre möjligheter. Tidigare har han genomgått utredning efter utredning, där det har skickats olika remisser hit och dit, för en ny utredning, bara för att skickas en ny remiss.
Men skolan får inga pengar till att hjälpa de barn med särskilda behov, om ingen diagnos finns, och först med en diagnos, få den hjälp som han skulle ha behövt, med de insatser som du har rätt till inom lagen för LSS.
Kontaktperson, boendestöd, assistenthjälp mm. Sådant som skulle avlasta mig som förälder, och underlätta vardagen för sonen. Och hur länge orkar man vänta? Först som vuxen, bara några dagar innan sin 19-årsdag, fick sonen sin diagnos, autism.
Hur ska vi nu gå vidare? Med vår historia kanske vi kan hjälpa andra.
Vi flyttade en gång till, denna gång närmare gymnasiet. På kvällen i nya lägenheten, kom sonen till mig och sa mitt namn, han säger inte mamma.
– kan du följa med mig på en promenad så jag vet hur många minuter det tar att gå till skolan. Han måste hela tiden veta hur lång tid, allting tar, vad han ska göra och när han ska göra det. Men detta är inte en diagnos, det här är min son! Så här är han, och har alltid varit, och kommer alltid att vara. Ska du med en diagnos, först då få hjälp? Kommun, skola och landsting måste samarbeta bättre, i väntan på en diagnos, kan få hjälp utifrån det behov man har som person, och innan så att de som väntar, inte orkar vänta längre. 
Detta inlägg är skrivet av Linnea Trawén mamma till en son med autism. Tack Linnea för du vill dela med dig av din historia på min blogg:)

]]>

No Comments

    Lämna en trevlig kommentar så blir jag glad:) Kram Joanna <3