Okategoriserade

Gästinlägg- Saras historia del 2

Jag kände mig så värdelös.
Jag hatade mig själv mer än något annat på jorden.
Jag hatade mig själv för att jag levde och förpestade livet för alla som hamlade i min väg, jag hatade mig själv för att jag var så ful och misslyckad.
Jag hatade allt som hade med mig att göra, jag kände att det inte fanns någon i hela världen som tyckte om mig. Allt självhat förblindade mig så jag inte kunde se min familj och mina vänner som alla älskade mig. Mitt självskadebeteende hade vid det här laget nått stadiet där jag började skära mig. Men mitt självdestruktiva beteende slutade inte vid det. Jag hade börjat röka bara 13 år gammal och jag förlorade oskulden inte långt där efter, med en kille nästan dubbelt så gammal som mig. Jag upptäckte att killar ville ha mig, killar såg mig.
Jag märkte också att det var lätt att låta dem utnyttja mig.
Jag började ha sex med killar och låta dem utnyttja mig för att på nått sett visa att jag faktiskt var nått att ha. Ville dem ha sex med mig kunde jag ju inte vara så hemsk?
Min högstadietid består av cigg, sex och rakblad. Det är sjukt hur många äckel som utnyttjade mig.
Jag hatar verkligen att ingen sa nej.
Dem flesta var faktiskt vuxna, och borde fattat att allt inte stod rätt till. Ja menar en trettonåring som inte är oskuld?
En fjortonåring med risp-sår över hela kroppen?
En Femtonåring som haft fler sexpartners än en trettioåring?
Hurkan man ens ha sex med en trettonåring? Jag menar ingen jag hade sex med var under 18 år, var det tanken på en oskuld som var lockande?
Jag brukade säga att jag var oskuld fast jag inte var det i början eftersom jag skämdes så över mig själv. Tror att vissa märkte att jag inte var oskuld men dem fick gärna tro att jag var det, killarna verkade tända på att ta min oskuld så jag lät flera stycken göra det. Under dem åren jag lät mig utnyttjas skaffade jag mig ett par förhållande med riktigt idiotiska killar.
Våldsamma killar, killar med alkohol och drogmissbruk.
Killar som jag intalade mig själv att jag förtjänade att tvingas vara med. Under mina högstadieår gjorde jag mycket dumt som jag ångrar.
Jag lät ångesten styra mitt liv.
Jag lät ångesten ta över helt, jag lydde mina impulser jag sket totalt i skolan.
Den gav ju mig bara ångest ändå så varför besvära sej med att gå dit?? det gjorde ju så ont att vara där, det var bättre att självplåga mig på ett förståelig vis. Och BUP var förstås inte till någon hjälp nu heller.
Jag vet faktiskt inte om dem försökte hjälpa mig och jag stötte bort hjälpen eller om jag inte fick nån hjälp. Jag kan inte minnas att dem gjorde så mycket mer än att tvinga mig dit & prata 1-2 gånger i veckan.
Jag minns att jag fick vara inlagd på BUPs psykavdelning 3 gånger, dem försökte få mig att bo där men jag totalvägrade för det mesta .
Men 3 gånger lyckades dem tvinga dit mig
Jag rymde dock ganska fort, jag hatade det stället och ännu mer hatade jag personalen. Det var ett par gubbar där som verkligen inte borde få jobba med människor, speciellt inte barn som mår psykiskt dåligt.
De skrämde verkligen livet ur mig.
De betedde sig väldigt hotfullt mot mig och de andra patienterna,de var också väldigt nedlåtande. Absolut inte bra kvaliteter för någon som ska jobba med en tolvårig tjej med social-fobi och dåligt självförtroende. Att hota med våld och prata om hur alla ouppfostrade barn borde få sej ett kok stryk så dom lär sig, var inte så bra taktik för att få mig att lättare vara tillsammans med människor.
Kan ju säga att det bidrog ganska bra i fördel till min ångest istället för att hjälpa mig.
Detta låter antagligen inte som nått farlig för dom flesta, men jag var verkligen livrädd för dom 2 männen som var där. Jag trodde verkligen att dom skulle slå ihjäl mig om dom fick chansen. Dom fällde alltid små kommentarer som skrämde mig, även om det inte var riktat till mig blev jag riktigt rädd. Dom kunde tex sitta och kolla på tv, säg nått polis program där en skurk tagit nån gisslan & tvingar dom att köra. så kunde den ena kläcka ur sig. “Jag skulle lätt kunna ta honom, ett slag i tinningen & han skulle hamla i koma”
Varje natt hörde jag dom där kommentarerna spelas upp i huvudet på mig. Dom sa också saker som skadade mitt redan alldeles förstörda självförtroende. Dom antydde att jag var dålig för att jag inte klarade av att gå till skolan som normala barn, dom antydde att jag var ouppfostrad och lat. Dom pratade om hur dåligt det skulle gå för mig i livet eftersom jag ”förväntade mig få allt på silverfat”, dom tyckte sa att jag var dum som trodde att jag skulle kunna sitta hemma & lata mig & ändå få pengar. Vilken Tolvåring behöver höra sådant??
Andra gången jag var inne gav den ena in ett underbältet slag genom att förolämpa mitt husdjur.
”Fan vilken äcklig astmahund. Det e ju såna som andas så konstigt”. eller ”En sån hund e ju bara för gamla kärringar”. och ”Vilken tönt hund. Kamphundar ska det vara” Efter dom inläggningarna kämpade jag med näbbar & klor för att inte bli inlagd där igen. Jag tror att det enda man fastslog på BUP under mina 8 år där var att jag inte hade ADHD.
Det jag dock inte fattar är varför dom proppade mig så full med mediciner om dom verkligen ansåg att allt var helt normalt som dom fortsatte att säga under 7 av dom 8 åren. Dock när jag läste min journal efter att jag slutat där så stod det att jag har panikångest, depressioner och ”skolfobi” vilket egentligen är socialfobi. så så mycket var det med att allt är normalt. Fattade dom inte att ovissheten om vad mina känslor kom ifrån gjorde att jag mådde sämre??
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, BUP hade säkert kunnat stoppa mina sjukdomar om dom bara hade velat.
Men det är ju lättare att bara skriva ut lite mediciner & hoppas att dom hjälper istället för att kosta på en lång utredning och riktig behandling. Men nån behandling blev det ej, och mina sjukdomar lämnades att utvecklas och få fullkraft. När jag slutade högstadiet gick jag ut med IG i princip alla ämnen och 97% frånvaro. Det enda positiva som hände under högstadieåren var att jag träffade min underbara pojkvän, jag var som vanlig ute efter att låta mig utnyttjas av massa killar, men just han var det nått speciellt med.
Han brydde sig faktiskt om mig på riktigt.
Han brydde sig om mig som person och inte som sexdocka.
Vi blev kompisar och 2 månader senare blev vi ihop och vi är ihop fortfarande. sae4q Detta inlägg är skrivet av Sara och fortsättning på hennes berättelse kommer att publiceras här i morgon så håll utsikt:)

]]>

No Comments

    Leave a Reply

    %d bloggare gillar detta: